Studietiden är över. Gift och bildat familj. Flyttat till en större lägenhet, där vi hade ett extra rum som gästrum. Nu fanns det plats för att återuppta mitt modelljärnvägsintresse, och resten av familjen var positiva och uppmuntrade till det dessutom. Järnvägen hade stått ganska orörd i många år i mitt föräldrahem i ett vindsrum.
Efter en del planerande och spårplansritande så tog jag mig an uppgiften att plocka ned järnvägen i föräldrahemmet och bygga upp något nytt i vår lägenhet, i gästrummet. Utrymmet var (som vanligt) begränsat, men räckte till en ca 220 x 120 cm skiva. Den skulle vara uppfällbar mot väggen, så att en gästsäng skulle kunna få plats när så behövdes.
Det här blev alltså den första banan som jag ritat och byggt helt själv, utan stöd från min pappa. Det blev Min modelljärnväg!
Spår planen
Spårplanen bestod av två rundbanor plus en tredje bana som passerade huvudstationen. Den yttre rundbanan, i bordsplanet, kunde trafikeras utan att passera stationen. Det såg jag som en fördel. På en så pass liten bana är det tråkigt att återvända till stationen igen efter 30 sek. Nu kunde jag låta tåget åka ”några mil” innan det nådde stationen igen. Den andra rundbanan gick upp på höjden och passerade en hållplats innan den gick nedför igen. Den kunde också köras utan att passera huvudstationen varje varv.
Min första egna spårplan
De två rundbanorna kördes från varsitt köraggregat, och på så sätt kunde två tågset köras oberoende av varandra och åt olika håll om man ville.
En lite invecklad tågväg blev det när ett tåg på den yttre rundbanan (ljusblått) skulle korsa den inre rundbanan (mörkblått), via ett korsväxelspår (brunt), på väg till huvudstationen (grönt).
Banan byggdes med Fleischmann delar, precis som mina tidigare banor, och kördes med analog likström. Fleischmann modell-räls (messing) användes, och all gammal ”plåträls” kasserades. Alla växlar var el-manövrerade. Lok och vagnar var till största delen tyska modeller, eftersom de var dominerande i Fleischmanns sortiment och enkelt att få tag på.
Att använda Fleischmann-växlar med sin inbyggda reläfunktion hade jag tränat på i många år under byggen av mina tidigare anläggningar. Så även denna bana fick sina blockavsnitt som fick sin ström styrd från närmsta växel. (Grundprincipen är att de två spåren framför en växel får ström beroende på växelns läge. Endast det spår som växeln är lagd mot har ström, och det andra är strömlöst). På så sätt kan man köra flera tåg mer eller mindre samtidigt, och de stannar ”automatiskt” framför en fellagd växel.
Även den lite mer komplicerade korsningen mellan den yttre rundbanan (ljusblått) och den inre rundbanan (mörkblå), via korsväxelspåret (brunt), kunde jag lösa med olika blockavsnitt som styrdes via reläfunktioner. Det behövdes även en hel del klurande på kopplingslösningar som även tog hänsyn till att två olika köraggregat skulle mata varsin av de två rundbanaorna. De inbyggda reläerna i växlarna räckte inte, utan jag behövde ytterligare några bipolära reläer för att få till en fungerande lösning.
Resultatet blev i alla fall att jag kunde köra ett tågsätt från yttre banan, korsa den inre, och fortsätt till huvudstationen. Samtidigt kunde ett annat tågsätt köras, åt valfritt håll, på den inre banan, och naturligtvis stanna och invänta det tågsätt som korsar den banan.
Uppfällbart
Tågskivan var alltså uppfällbar mot väggen. Även där gjorde jag en utrymmesbesparande lösning.
Väggfäste i uppfällt läge.
I uppfällt läge behövdes ju ett visst avstånd till väggen, för att ”höjderna” på anläggningen skulle rymmas utan att ta i väggen.
Väggfäste i nedfällt läge
Men i nedfällt läge ville jag inte att detta extra avstånd skulle få tågskivan längre ut från väggen. Lösningen blev en vikkonstruktion enl. bilderna.